Ungdomsverk av Hugo Alfvén nu i Uppsala universitetsbibliotek
27 juni 2019
Uppsala universitetsbibliotek har förvärvat en anteckningsbok som tillhört Hugo Alfvén, vilken innehåller sju kompositioner från hans ungdomsår. Boken kan dateras till ca 1890, då Alfvén var 18 år gammal.
Anteckningsboken om totalt 42 handskrivna sidor innehåller:
- Festmarsch, op. 4, för flöjt, två violiner och piano
- Souvenir de Säter, op. 1, för violin och piano
- Serenad, op. 2, för violin och piano
- En dröm, op. 3, för viola och piano
- Barcarol, op. 5, för violin och piano
- Partitur med modulationer i olika tonarter
- Aftonstämning, op. 6, för en röst och piano
- Romans för flöjt och piano
Boken har fått signum Vmhs 205 i våra samlingar.
Alfvéns musik är fortfarande skyddad och kan därför inte tillgängliggöras i digital form.
I vår databas Alvin finner du dock en förteckning över hans efterlämnade papper: Hugo Alfvén: Efterlämnade papper samt annat material med anknytning till Hugo Alfvén.
Om bakgrunden till kompositionerna kan du läsa på Alfvénsällskapets hemsida:
Om stycket på bilden ovan, Souvenir de Säter, och Barcarole för violin och piano, kan du exempelvis läsa följande:
Stycket komponerades av Alfvén (melodi) och Ernst Ellberg (pianoackompanjemang) år 1888. Alfvén var 16 år och gick på sommarkurs i violinspel hos Johan Lindeberg, som annars undervisade honom på Musikkonservatoriet i Stockholm. Detta var andra sommaren som han var i Säter. Om detta kan du läsa i Alfvéns självbiografi Första satsen (s. 140-141):
”Det blev en arbetsam, men både glad och givande sommar. Jag övade sex timmar dagligen, men målade så litet som möjligt, ty mitt samvete var dåligt. Även denna sommar hade fyra eller fem andra elever gjort mig sällskap till Säter, bland dem också Carl Kihlman och Ernst Ellberg. Den senare var den äldste bland oss och altfiolist i hovkapellet. Han hade gått igenom harmoniklassen vid konservatoriet och studerade nu kontrapunkt för f.d. hovkapellmästaren Dente. […] Efter middagen gick vi alltid till Stadshotellet för att dricka kaffe och några halvor punsch, röka cigaretter och spela. Alltid hade någon sin fiol med, utom Ellberg, som skötte pianot. Den sommaren ansåg jag Ellberg vara en av världens största och kunnigaste musiksnillen. Jag hade nämligen komponerat två melodier för fiol, ’Souvenir de Säter’ och ’Barcarole’, men saknade tillräckliga kunskaper i harmonilära för att kunna ge dem ett tillfredsställande pianoackompanjemang. Då grep Ellberg in och trollade fram de skönaste harmonier och figurationer, värdiga en stormästares penna. Särskilt hade han lyckats med ’Barcarolen’. Man hörde tydligt, ja, man såg hur vågorna svepte kring gondolen. Det var två mästerverk – tyckte jag då. Senare har jag ansett mig nödsakad att i sorgligt hög grad revidera detta omdöme. Men sådant är nu en gång livet.”