Det första biblioteket

Ett bokfattigt universitet

När Uppsala universitet grundades 1477 fanns det inga planer på ett särskilt universitetsbibliotek, det är ett mycket senare fenomen både som idé och förverkligande. Professorer och studenter hade förmodligen tillgång till domkyrkans boksamling. En och annan privat bok förekom också, men det var säkert ganska ovanligt. Kunskapsinhämtandet byggde på att professorerna föreläste och att studenterna lyssnade och antecknade.

Gustav II Adolf grundar universitetsbiblioteket

Stora delar av universitetsbibliotekets äldre samlingar är donationer. Stora delar är också krigsbyten, köp och pliktlevererat material. I senare tider är köp, pliktleveranser och publikationsutbyte de vanligaste förvärvssätten, men betydelsen av donationer ska fortfarande inte underskattas.

Universitetsbiblioteket grundades 1620 av Gustav II Adolf. Samma år fick det också sin första donation. Kungen överlämnade då den boksamling som stod uppställd på Gråmunkeholmen i Stockholm till universitetet. Den innehöll bland annat resterna av medeltidens svenska klosterbibliotek och en del enskilda beslagtagna bibliotek, till exempel kung Sigismunds och den 1605 avrättade rådsherren Hogenskild Bielkes. Detta var grundplåten till Uppsala universitetsbibliotek, som också fick ett årligt anslag av 200 daler, vilket redan 1621 höjdes till 300 daler.

En av professorerna fick i uppdrag att vara bibliotekarie, och ett bibliotekshus ordnades så småningom åt samlingarna. Det låg nära domkyrkan, men finns inte kvar idag annat än som delar av stommen till ett annat hus.

Krigsbyten

Under 1620-talet utökades konungens donationer med en stor mängd krigsbyten som togs under hans krig på kontinenten. Så föll till exempel jesuitbiblioteken i Riga, Braunsberg (Braniewo) och Frauenburg (Frombork) i svenskarnas händer.

Under 30-åriga kriget var biblioteksplundring ett sätt att fylla biblioteken på hemmaplan. Bilden föreställer plundringen av Jagellonska biblioteket i Kraków 1655. Detalj ur målning av Michał Stachowicz (1768-1825) från tidigt 1800-tal. 

På 1630-talet härjade svenskarna i Sydtyskland, och de boksamlingar som då togs i Würzburg, Mainz och på andra ställen skickades delvis också till Uppsala.

Drottning Kristina gynnade hellre Stockholm än Uppsala med böcker, och gärna gynnade hon sina egna gunstlingar som Magnus Gabriel De la Gardie. Stora delar av hans bibliotek kom dock till sist att hamna i Uppsala på olika sätt. 

Biblioteket i Gustavianum

Pliktleveranser

Så förökades universitetsbibliotekets samlingar undan för undan. Vid sekelskiftet 1700, när biblioteket sedan något decennium var placerat i Gustavianum, antas bibliotekets bestånd ha uppgått till 30 000 band. Därefter ökade bibliotekets bestånd alltmer på andra sätt än genom donationer. 1692 och 1707 kom lagar som gjorde Sveriges boktryckare skyldiga att leverera ett exemplar av varje tryckt skrift till biblioteken, först till Kungl. biblioteket, men senare också till Uppsala universitetsbibliotek och andra bibliotek. Dessa pliktleveranslagar gav visserligen inte mycket utbyte i början, men på sikt och med hjälp av senare, liknande lagar har de utgjort bibliotekets viktigaste tillväxtfaktor.

Gustavianum i Uppsala, som idag inrymmer universitetets museum. Foto: Lars Munkhammar.

Benzelius

Eric Benzelius d.y. var universitetsbibliotekarie 1702-1723. Hans ämbetsperiod utgjorde en av de stora guldåldrarna i bibliotekets historia, inte minst i fråga om förvärv. Tillväxten under hans tid bestod till stor del av handskrifter. En av de viktigaste donatorerna var språkmannen och diplomaten Johan Gabriel Sparfwenfeld, som i olika omgångar skänkte biblioteket dyrbara böcker, handskrifter och kartor.

1767 skänkte kronprins Gustaf (sedermera Gustav III) riksrådet Jacob Cronstedts bibliotek till universitetet. Den cronstedtska boksamlingen hade inlösts av rikets ständer för kronprinsens räkning.

Aurivillius

Pehr Fabian Aurivillius ämbetstid innebar liksom Benzelius ett viktigt utvecklingsskede för biblioteket. Aurivillius var universitetsbibliotekarie i hela 42 år, 1787-1829. Hans gärning är på många sätt känd, inte minst den stora katalogen över bibliotekets bestånd som fortfarande används. Under Aurivillius tid ökade samlingarna betydligt. Så fick till exempel biblioteket motta ca 4 000 volymer ur Johan Henric Lidéns samling, som till stor del utgjordes av dissertationer. 1788 förordnade Gustav III genom testamente att hans privata arkiv skulle överlämnas till Uppsala universitetsbibliotek, men göras tillgängligt först 50 år efter hans död – på sikt ett mycket betydelsefullt forskningsmaterial.

I 1800-talets Carolina Rediviva

Det nya bokpalatset

1841 flyttade universitetsbiblioteket in i det nybyggda Carolina Rediviva, som också i vissa avseenden fungerade som universitetets huvudbyggnad. Den stora "Carolinasalen" blev universitetets solennitetssal dit man kom via en magnifik paradtrappa.

På 1800-talet kom man till praktsalen via denna trappa. Källa: Ny illustrerad tidning, 1877. 

Carolina Rediviva betyder "den återupplivade karolinska akademien" och syftar på ett äldre universitetshus, Academia Carolina, som revs under 1700-talet. Namnet uttrycker också en artighet mot Karl XIV Johan (Carolus Johannes), som redan som kronprins bestämt platsen för huset. 

Stora donationer

Nu hade bibliotekets samlingar ökats till över 100 000 band. Under Johan Henrik Schröder, som var bibliotekarie 1830–57, gjordes en del betydande donationer till biblioteket. Den mest kända är kanske Carl Gustaf von Brinkmans bibliotek med omkring 22 000 volymer.

I samband med Uppsala universitets 400-årsjubileum 1877 gjorde garvaråldermannen och boksamlaren Jacob Westin i Stockholm den dittills största donationen till universitetsbiblioteket i fråga om antal nummer, när han donerade sitt bibliotek om ca 20 000 böcker samt en stor mängd bilder och handskrifter.

Annerstedt

Claes Annerstedts tid som bibliotekschef (1883–1904) var en stark expansionsperiod för universitetsbiblioteket. Universitetets nya huvudbyggnad hade färdigställts, och Carolina kunde tas i anspråk som bibliotekshus i alla sina delar. Stora ombyggnadsarbeten säkrade nya magasinsytor och gav en modernare arbetsmiljö med hiss, centralvärme med mera. 1886 gjordes en noggrann räkning av bibliotekets bestånd, varvid antalet volymer visade sig uppgå till 230 000.

1895 fick Annerstedt genom ett intensivt och delvis fördolt påtryckningsarbete riksdagen att efter en lång och stormig debatt nästan fördubbla bibliotekets anslag. Nya internationella bytesförbindelser etablerades för att föröka samlingarna, ett system som skulle bestå i över hundra år. De svenska tryckerierna levererade ett exemplar av alla sina alster med en regelbundenhet som aldrig förr. Vid slutet av sin ämbetsperiod beräknar Annerstedt universitetsbibliotekets bestånd till 341 911 volymer eller 13 741 hyllmeter, en enorm ökning. Men 1900-talets publiceringsexplosion skulle komma att generera helt andra siffror; ett sekel senare är antalet hyllmeter det tiodubbla.

Carolina Rediviva - fasaden mot Drottninggatan har präglat stadsbilden sedan 1841. Foto: Lars Munkhammar.

1900-talet och in i det nya millenniet

Guldregn

Under 1900-talets tidigare del ökades biblioteket ytterligare med flera donationer, bland annat 1913 med det wahlundska biblioteket "Bibliothèque Wahlund", som främst bestod av romansk filologi. Den stora guldåldern på 1900-talet när det gäller donationer var 1950-talet. En rad betydande boksamlare donerade sina samlingar till biblioteket: Erik Waller, Richard Du Rietz, Thore Virgin, Gustaf Brun, Erik Kempe, Gustaf Bernström, Vilas Johnson och ytterligare många fler. 

Också efter 1950-talet har storslagna gåvor kommit till Carolina Rediviva varav ett par särskilt bör nämnas. Den ena är Nils Bonniers frikostiga donationer av konstnärligt inbundna böcker, som åtskilligt berikat bibliotekets förnämliga bokbandssamling. Den andra är en donation av Katarina Crafoord, som väsentligt bidrog till att universitetsbiblioteket 1986 kunde förvärva herrgårdsbiblioteket på Leufsta, vilket är ett mycket speciellt 1700-talsbibliotek hopbragt av brukspatronen och zoologen, friherre Charles De Geer.  

Utrymmesbrist

Den lysande utvecklingen av universitetsbibliotekets bestånd har dock under nästan hela 1900-talet haft sin mörka skugga: utrymmesbristen. Carolinabyggnaden kunde naturligtvis inte rymma allt, och ett system med bokdepåer utanför huset kom för att stanna. Med den nya pliktleveranslag som trädde i kraft 1980 ändrades förutsättningarna något, och en viss lättnad i planeringen uppstod. Universitetsbiblioteken i Sverige fick fortfarande allt svenskt tryck som publicerades, men behövde (med ett undantag: Lunds universitetsbibliotek) inte spara det man inte ansåg sig behöva.

Decentralisering

Länge var Carolina Rediviva, eller bara Carolina, synonymt med Uppsala universitetsbibliotek. Byggnaden inrymde biblioteket, helt enkelt. Universitetets olika delar låg centralt i Uppsala och biblioteket låg på stadens höjd. Under 1900-talets senare hälft försköts bilden en aning. Nya institutionsområden byggdes, alla låg inte centralt. Biblioteksservice, bok- och tidskriftssamlingar sprängdes in här och var i universitetsverksamhetens vardagslokaler. Begrepp som institutionsbibliotek, seminariebibliotek och fakultetsbibliotek började dyka upp utan konsekvent organisatoriskt ramverk.

Kunskapens träd hade blivit en liten lund med risk för stark förbuskning, och olika röjningsaktioner vidtogs. Under 1970- och 1980-talen renodlades ett system med centralbibliotek i Carolina och olika filialbibliotek. Dagens organisation ser annorlunda ut, men systemet med ämnesinriktade biblioteksenheter är fortfarande bärande. De är nu 13 till antalet. I Carolinabyggnaden finns ett av ämnesbiblioteken för humaniora och teologi, men huset innehåller också universitetsbibliotekets så kallade kulturarvssamlingar: handskrifter, kartor, bilder, äldre tryck med mera.

Nya tider, nya media

I vår tid är informationen inte längre bara bläck och trycksvärta på papper. Enormt stora delar av Uppsala universitetsbiblioteks samlingar är digitala. Beståndsutvecklingen kan inte längre beskrivas bara i hyllmeter. Även om de pappersburna samlingarna finns kvar och ständigt ökar, växer de digitala samlingarna i rask takt. För kulturarvsmaterialet ger detta enastående möjligheter både när det gäller tillgängligheten och skyddet av originalen. För informationsförsörjningen i stort är den elektroniska utvecklingen en revolution med stora välsignelser i fråga om åtkomlighet, utrymmesbesparing och distribution, även om både böcker och tidskrifter på papper samtidigt, parallellt och alltjämt verkar se sina största glansdagar.