Uppsala universitetsbibliotek

Louis Renards sagolika fiskbok

I Leufstasamlingen på Carolina Rediviva ingår en märklig bok med ovanligt vackra planscher tryckt av Louis Renard i Amsterdam 1754. Den är skriven på franska och handlar om fiskar, kräftor och krabbor som man påstår sig ha hittat vid Moluckerna på södra halvklotet. Boken har hyllsignum: Leufstasaml. F 88.

Fiskboken del 2, plansch 54

"Poissons, écrevisses et crabes, de diverses couleurs et figures extraordinaires, que l'on trouve autour des isles Moluques, et sur les côtes des terres australes", är verkets originaltitel på franska, det vill säga "Fiskar, kräftor och krabbor, i olika märkvärdiga färger och former, som man finner omkring ögruppen Moluckerna och vid kusterna av de sydliga områdena".

Fiskboken del 2, plansch 47

Planscherna är handkolorerade och på titelsidan står att de är "målade efter naturen". Verket "har tillägnats nästan trettio år" och "är delat i två volymer, vars första del har kopierats från originalen tillhörande herr Baltazar Coyett [...], medan den andra har gjorts efter arbeten tillhörande herr Adrien Van der Stell". Båda var guvernörer för Holländska Ostindiska kompaniet på Moluckerna, i nuvarande Indonesien. För varje fisk ges "en kort beskrivning" och "allt är försett med autentiska certifikat och intyg", försäkrar utgivaren Louis Renard, som även var verksam som Storbritaniens envoyé i Amsterdam. Ovan visas en kungskrabba, "mycket god att äta och tidvis ganska vanlig vid Ambonön".

Fiskboken del 2, plansch 47

Här syns en Ambonkräfta, en liten klippfisk och en enhörning. Enhörningen uppges vara vanligt förekommande vid ön La Rique och smaka mycket gott.

Fiskboken del 2, plansch 56

Japans kejsare kallas den här fisken, "den mest delikata och vackraste fisken i världen, men mycket sällsynt. Den är täckt med små, nästan osynliga fjäll som glittrar mer än guld. Jag har sett en annan som var helt vit med röda ränder, himmelsblått huvud och gyllene strimma och gälar", skriver ögonvittnet.

Fiskboken del 2, plansch 57

Det här skaldjuret beskrivs som en "extraordinär kräfta som var 39 tum lång från stjärtens till sprötens yttersta del".

Fiskboken del 2, plansch 1

Tre exotiska fiskar påträffas på denna plansch. "Spetsnosen", målad i rosa, sägs kunna förekomma i olika färger och den stora, blåa fisken sägs redan ha uppmärksammats av "nyfikna Holländare" som fått enstaka exemplar med sig hem och förvarar dem i kuriosakabinett, "antingen torkade eller i sprit". De hemförda exemplaren är dock betydligt mindre än det här avbildade och "deras vackra färger har gått förlorade. De vissnar som blommor när fisken inte får vatten".

Fiskboken del 2, plansch 56

Sist men inte minst presenteras sjöjungfrun, som i all sin prakt pryder verkets sista plansch med följande kommentar: "Monster som liknar en siren, fångad vid Burus kust i Ambonprovinsen. Den var 59 tum lång, ungefär motsvarande en åls längd. Den levde på land i en vattenfylld bassäng under fyra dagar och sju timmar. Den utstötte då och då små skrin, som en mus. Den ville intet äta, även om man gav den små fiskar, snäckor, krabbor, kräftor etc. Efter dess död fann man i bassängen några exkrementer som liknade kattskit".

För att styrka sirenens existens har diverse vittnesmål, brev och intyg reproducerats i boken. De är signerade av "ansedda och trovärdiga" naturforskare och präster. Även i förordet avvisar vetenskapsmannen Arnout Vosmaer eventuella svårövertygade läsares invändningar: "Sjöjungfrun, [...] menar jag, förtjänar mer uppmärksamhet än någonsin. Dess existens är här mycket bestämt bekräftad; och de invändningar genom vilka man försöker förneka den tycks mig vara mycket svaga. Hittills, sägs det, har man aldrig sett ett monster av denna art i något kuriosakabinett; men förhåller det sig inte så att, om detta monster, om man nu skall kalla det så, fast jag inte ser något skäl därtill, verkligen är som man framställer det och brukar beskriva det, och om dess drag är så nära människans, det likaväl kunde likna henne även i en sorts instinkt, geni eller förnuft - vad man nu vill kalla det? Vilket skulle göra det i stånd att, med mer skicklighet än de andra djuren, komma undan de fällor där dessa hamnar; det skulle också kunna vara orsaken till att det visar sig så sällan. Kan det dessutom inte vara så att dess kropp - liksom människans - mer än de andra fiskarnas är benägen för förruttnelse, och att svårigheten att förhindra detta är skälet till att det inte syns i någon samling? Denna förmodan tycks styrkas av de sjöjungfruskelett som Vossius, Junius och andra skriver om".

Trots viss fantasi i Renards stora verk betraktades det som ett viktigt bidrag till vetenskapen när det publicerades 1754. Ostindiens marina fauna var i det närmaste fortfarande outforskad. Med dess vackra, detaljerade avbildningar av fiskar och skaldjur, varav många sedermera faktiskt har kunnat beläggas, kan boken alltså knytas an till Upplysningstidens strävan att noga kartlägga naturen.

Se de inskannade planscherna i Alvin.

Kontakt

E-post: fraga.biblioteket@ub.uu.se 
Telefon: 018-471 39 00
twitter: @fragauub
Telefon och chatt öppen vardagar 9-18.